Just denna dag ...

Förtisex år sen

nittonhundrasextitre

började mitt liv

Trött i ögonen

vill stänga av datorn nu

saknar gåspenna

... och längtar efter att vila ögonen över havet ....

(Det här är Lanzarote 2008)

I kväll började min qigong igen. Det blir min tredje termin. Så skönt, så vilsamt. Känner mig ihopsamlad och lite stadigare. Tankarna stillnar, kommer till ro. Spänningar löses upp; energin får fart i kroppen. Balansen återställs sakta.

Och så är det så fint med snön på tak och grenar. På vår innergård brinner en liten snölykta. Älskar vintern när den är vit och vacker.

Tiden stannar upp

allt det kända i nytt ljus

min väns vän borta

Tanka är ett annat trevligt versmått; liksom haikun bygger det på stavelser, men här har man några fler till sitt förfogande, närmare bestämt 31, fördelade på så här på raderna:

5

7

5

7

7

Här är en favorit från Kreta som L och jag skrev tillsammans simmandes i turkosgröna vågor:

Tanka(r) om havet
Begrunda havet

begrunda havets grundhet

när vi går på grund

ty havet är en gåta

och i grund och botten djupt

Tillbaka i vardan igen. Vad skönt det är att man kan ge sig iväg från allt och bara vara i en helt annan värld. Ingen planering, ingen disk, inga jobbtankar alls. 

I år snöade det nästan varje kväll när vi gick kvällspromenaden runt ringmuren. Alldeles magiskt och sagolikt. Många fina snöänglar blev det ... Skidåkningen var helt fantastisk. Så mjukt och härligt i backarna, även om det var lite si och så med sikten ibland. En heldag med sol fick vi, som väl var, så vi fick återse topparna mot den klarblå.

Ni får vi njuta av foton och minnen - och känslan som sitter i länge ....

Vilar i drömmen

snälla, väck mig inte än

blundar, minns känslan

Nulla dies sine linea.

Inte en dag utan en rad - eller ett penseldrag.

Svårare än så behöver anledningen att ha en blogg inte vara, som min min goda irl- tillika bloggvän sa. För att hålla igång skrivandet, flödet, kreativiteten. Jag vet ju att det funkar, för jag skriver ofta i små svarta anteckningsböcker eller kluddar med akvarell. Bara för att det är så skönt, så befriande.

Vem var det som sa det där med nulla dies sine linea först då? Googlade lite och fick fram Apelles, antik konstnär från Kos. Klok kille. 

Bilden är inte från Kos, men väl från Lendas på Kreta - en plats där min kreativitet - kretativitet? - fått pånyttfödas två gånger. Hittills.

Kroppen är hemma

men själen åker skidor

Njut - stanna kvar där

Har bara precis hunnit få skidkläderna torra och ompackade, så är det dags att ge sig av igen. Söderut denna gång,  till den medeltida staden Radstadt i Salzburgerland. Har åkt skidor i Österrike nästan varje år sen jag var femton - alltid med en resa som min pappa ordnar. I år fyller han 75. Och åker skidor bättre än de flesta! 

Ingen haikudikt infinner sig ...

Har jag fått med mig allt?!