Vi blir påminda om vår dödlighet säger de i kyrkan. Det är så sant. När någon dör i vår närhet kommer livet närmare, blir vassare, tydligare i konturerna - på både ont och gott. Jag ser och upplever mina närmaste i skarpt ljus. Orolig över att inte ta vara på dem tillräckligt. 

Var på begravning i veckan. En kusin till mig är död. Det var en vacker gudstjänst: fin musik, närhet, ljus. Jag fick träffa släktingar som jag inte sett på över tjugo år. Minnen, tankar, funderingar ... Jag kände inte min kusin, men vi lekte när vi var små.

En av mina bästa vänner miste nyligen en av sina bästa vänner - plötsligt. Den sorgen är av ett annat slag.

Vi går vidare. Vardagen kommer åter. Men just nu är jag förvirrad. Tacksam över det jag har, rädd, ängslig över att förlora, lycklig över det jag fått uppleva - det jag får uppleva nu idag.